22a januari
Begravningen i fredags var mycket fin, men jobbig. Den hölls i Pilgrimskapellet på Görvälns griftegård. Det var fint att höra officianten prata om Bernts liv, med alla dess motgångar och medgångar. Vissa saker hade man hört förut och vissa saker inte. Det jobbigaste var när vi alla stod kring kistan och alla lade blommor och de som ville säga något fick göra det då. Alla var så ledsna och jag ville krama om dem allihop.
Bernt är inte borta. Han lever vidare i våra hjärtan.
---
En väldigt mysig helg hos min Anders har det varit (: Älskar dig massor baby! Du är bäst, helt klart! <3
---
Idag ska jag in till stan med mina favoriter, Persson & Carro. Händer inte så jätteofta att det bara är vi tre som hittar på något så det ska bli sköj. Ska hitta nå mysigt fik och sitta och snacka.
Var ju tänkt att det skulle vara en fjärde person med, men som vanligt drar denne sig ur i sista sekunden. Jag vet inte varför jag anstränger mig så mycket för att hålla kvar den vänskapen, för det är alltid samma sak. När man bestämmer något med henne så sitter man sedan bara och väntar på en signal, ett mess, ett inlägg där det står att hon har annat att göra. Att vi får ses en annan gång.
För att en vänskap ska fungera behövs det att båda visar intresse, inte bara en. Det är en självklarthet, så jag vet inte varför jag inte gett upp för länge sen. Jag har svårt att släppa taget eftersom jag vet hur kul vi har när vi väl träffas. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag inte kommer vara den första att ta initiativ till att ses. That's it! No more trying.
Bernt är inte borta. Han lever vidare i våra hjärtan.
---
En väldigt mysig helg hos min Anders har det varit (: Älskar dig massor baby! Du är bäst, helt klart! <3
---
Idag ska jag in till stan med mina favoriter, Persson & Carro. Händer inte så jätteofta att det bara är vi tre som hittar på något så det ska bli sköj. Ska hitta nå mysigt fik och sitta och snacka.
Var ju tänkt att det skulle vara en fjärde person med, men som vanligt drar denne sig ur i sista sekunden. Jag vet inte varför jag anstränger mig så mycket för att hålla kvar den vänskapen, för det är alltid samma sak. När man bestämmer något med henne så sitter man sedan bara och väntar på en signal, ett mess, ett inlägg där det står att hon har annat att göra. Att vi får ses en annan gång.
För att en vänskap ska fungera behövs det att båda visar intresse, inte bara en. Det är en självklarthet, så jag vet inte varför jag inte gett upp för länge sen. Jag har svårt att släppa taget eftersom jag vet hur kul vi har när vi väl träffas. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag inte kommer vara den första att ta initiativ till att ses. That's it! No more trying.
Kommentarer
Trackback